Veckans föremål i backspegeln

 

Vecka 37

Ibland är att gräva i vikingatiden litet som att gå på Skansen eller Nordiska museet, men bara när bevaringsförhållandena är extremt goda. De är de ofta i Sigtuna. I synnerhet är det fascinerande att så mycket organiskt material finns bevarat – som trä, näver, textil, läder och bivax.

Skansenkänslan får man när man grävt fram plankbeläggningar på gator och gårdar. Ibland gräver vi dessutom fram hela staket som fortfarande står upprätt, fast två meter under dagens markyta. Då står man plötsligt i en förbluffande tydlig tusenårig miljö.

Nordiska museet-känslan kan man få av det här skedskaftet med 900-talsornamentik. Vi känner igen flätorna från andra föremål från Sigtuna. Banden med mittlinje finner vi i den danska mammenstilen från 900-talets slut. Kristusfiguren på Harald Blåtands runsten i Jelling är inflätad i ett liknande ornament.

Skeden är hittad i kvarteret Trädgårdsmästaren 1990, och den tillhör de äldsta lagren. En sked som de allra första stadsborna i Sigtuna lämnat efter sig. Det är litet fantastiskt.

 

Vecka 36

Vi hittar sällan guld i Sigtuna. Guld har alltid varit dyrt, det har funnits litet av det och folk har låtit bli att tappa bort det. De vanligaste gyllene föremål vi hittar är guldfoliepärlor, glaspärlor där bladguld lagts på ytan och täckts av ett genomskinligt glasskikt.

Betraktar vi en sådan pärla ser det ut att vara mycket guld i den, men det är bara lur. Guld är en seg metall som kan valsas otroligt tunt, ända ned till 0,0001 mm. Det blir vi varse när vi finner pärlor av låg kvalitet, där glaset nästan är förstört som dem baktill på bilden. Då är det bara guldfolien som är ordentligt bevarad, och den är jättetunn och väger knappast någonting.

Det betyder inte att guldfoliepärlor var lågt skattade. Glas i sig värderades högt, i synnerhet om det var importerat. Guldfoliepärlor har tillverkats i ett bälte från östra Medelhavet och österut ända bort till Indien. Även om vi hittar pärlor av skruttigt glas ibland är glaset för det mesta av utmärkt kvalitet, fortfarande fullt genomskinligt och med högglans i ytan trots 1000 år i jorden.

Tre hela guldfoliepärlor, två av dåligt nedbrutet glas och litet löst bladguld. Sigtuna 1000-1100-tal.

 

Vecka 35

Vi har undrat litet över en glaspärla som hittades tillsammans med ungefär 120 andra vid utgrävningen av Olof Skötkonungs mynthus. Pärlan är djupblå med blekgula romber insmälta i ytan och glaset är av mycket hög kvalitet.

Vid en översiktlig sökning dröjde det inte länge förrän vi funnit tre till av samma typ. En är rund i tvärsnittet och kommer från museets trädgård, medan två har fyrkantigt tvärsnitt och är funna i kvarteret Trädgårdsmästaren. Den från mynthuset är daterad till tidigt 1000-tal. Efter att vi hört med andra arkeologer vet vi nu att pärlorna är av bysantinskt ursprung, det vill säga att de hämtats hit från östra medelhavsområdet.

Om vi skulle ge oss in på en litet noggrannare sökning i magasinet skulle det knappast förvåna någon om det dök upp fler. Det här är så typiskt Sigtuna museums samlingar – om man letar hittar man ofta mer av det man söker. Sigtuna levererar, helt enkelt!

Blå bysantinska glaspärlor från 1000-talets Sigtuna. Efter att vi publicerat den här bilden har dock ifrågasatts om typen verkligen är bysantinsk. Rysk forskning känner inte till dem från färdvägarna från Bysans, vid Svarta havet och Kiev och från Ryssland. Det här är typiskt för arkeologisk forskning. Den ifrågasätts och ändrar sig hela tiden. Kanske är det vad som gör arkeologi så spännande. Vi får alltid ha några gåtor kvar!

 

Vecka 34

…veckans huvudbry. Hur hamnade ett mynt från Rhodos i östra Medelhavet uppe i Eriksund norr om Sigtuna? En didrachm från ca 400–335 f Kr med en sliten bild av solguden Helios på ena sidan och en ros på den andra? Knepigt. Vi har bara uppgiften om att myntet är ”funnet vid Eriksund”.

  1. En gammal grek åkte fel med sin båt på 300-talet före Kristus och hamnade där solen knappast skiner. Ja, jämfört med hur solen skiner över Medelhavet, då.
  1. Pengen har hittat hit via handel och silverimport. Före vår tideräknings början eller efter.
  1. En myntsamlare har gått över gräsmattan med fickan full och tappat det. Kunde ha hänt vilken söndagseftermiddag som helst mellan 1620 och 1920. Grovt uppskattat.

Vi har inga säkra jordfynd av så gamla antika mynt i Sverige. Hittills. Men inget är omöjligt. Farleden upp mot Uppsala har länge varit viktig och frekventerad. Vi lär dock aldrig få veta vilket av de tre alternativen som är det rätta.

 

Vecka 33

Det här är ingen jakttrofé från sommarstugan, utan avfall från Sigtunas hornverkstäder. Hantverket nådde sin höjdpunkt under 1100-talet, och det märks på avfallsmängderna vid Stora gatan. Där kan man skotta horn med spade om man vill. Lagren är tjocka.

Som ni ser har man slösat på råvaran – det här är ett halvt älghorn som man kunnat göra många kammar av. Det har man inte gjort, utan det har åkt ut på avfallshögen tillsammans med massor av horn i samma kompletta skick. Man har med andra ord inte varit särskilt ekonomisk. Det är litet gåtfullt.

Forskningen antar att att hantverkarna inte försett sig med råvara själva, utan att de har arbetat för rika huvudmän som kunnat förse dem med hur mycket råvara som helst. Det kanske till och med var en skrytgrej att visa att man kunde ge sina kammakare mera råmaterial än de egentligen behövde.

 

Vecka 32

Här är en främmande gäst i den uppländska myllan – ett romerskt guldmynt från Viggeby i Rosersberg! Myntet är präglat i Östrom för kejsar Arcadius någon gång mellan åren 395 och 408. Gott så långt – men hur sjutton har det hittat hit?

Vi vet att nordiska äventyrare tog värvning i den romerska armén under de första århundradena av vår tideräkning. Vanligtvis hade de med sig lönen då de återvände hem. Den betalades ut i ett sorts guldmynt som kallades solidus. Därav det gamla ordet för soldatlön – sold – och själva ursprunget till ordet soldat.

Det kom upp mycket guld till Norden, så trafiken söderut och kontakten med romarriket var nog tätare än vi kanske tror. Myntet har säkert kommit hit på det här viset, med någon från trakten som tjänat som soldat vid Medelhavet.

Bilden är tagen av Ola Myrin, Kungliga myntkabinettet.

solidus_RF

 

Vecka 31

Den här knivtypen från 1000-talets början är full av gåtor.

Totalt finns ett drygt tiotal av dem påträffade; från Gästrikland i norr till Öland i söder samt exemplar i Finland, Danmark och England. Navet i spridningsbilden är dock Sigtuna, där vi har fem stycken. Just den här kommer från kvarteret Professorn vid Gröna ladan.

Det är ingen vanlig snickarkniv, det här. Frågan är vilken verksamhet den kan knytas till. Säger ringerikeornamentiken med sitt vackra fågelhuvud något om dess sammanhang? Döljer det exklusiva materialvalet några svar? En kniv med skaft av solid brons är ju något väldigt speciellt. Och vad betyder det att så många är funna just i Sigtuna?

Prof1_13000_RF

 

Vecka 30

Här är ett fragment av en bysantinsk armring av glas. Det bysantinska glashantverket vilade på grekisk, romersk och egyptisk tradition. Glasarmband av den här typen hade tillverkats sedan antiken.

Det fina i kråksången med de här armbanden var att de var målade i vackra mönster med en silverlösning som brändes in i glaset. Det här var en arabisk teknik som togs in i bysantinskt glashantverk under 800-talet.

Det ännu finare i kråksången var att just den här armringen av nästan svart glas hittade ända upp till Sigtuna vid 1000-talets slut. Ganska typiskt Sigtuna, vars kontakter mot Svarta Havet intensifierats vid den här tiden. Kanske har hela armbandet tagits hit, eller också bara det lilla fragmentet för återanvändning i lokalt glashantverk.

TRGM16827_RF

 

Vecka 29

Att medeltidens Sigtuna var en kyrklig stad blir vi ständigt påminda om vid utgrävningar. Införandet av kristendomen gick hand i hand med skiftet till en central kungamakt av den typ som redan fanns i England, på den Europeiska kontinenten, i Kiev och vid östra Medelhavet. Alla de här områdena var nog inspirationskällor till den förändring av styrelseskicket som tog sin början med Olof Skötkonung på 1000-talet.

Skiftet av religion innebar att knyta Svealand närmare kontinentala seder och det var även en stark symbol för själva styrelsesskiftet i sig.

Den här gjutformen för ett litet korshänge är bara en av många liknande gjutformar från staden, och degeln har använts att smälta silver eller brons att gjuta med. De kristna symbolerna ersatte de gamla hedniska praktiskt taget redan från första början efter stadens anläggande.

 

Vecka 28

Medeltida textilhantverk har vi berättat om förr. Det skall inte orda så mycket om den här gången. De här sländtrissorna av glas visar vi främst för att de är så rackarns snygga!

Sländtrissor fanns i många material – sten, ben, keramik och horn, men de snyggaste är nog de av glas. De fanns både i genomskinligt glas och ogenomskinligt. I vissa fall är glaset av så hög kvalitet att det knappast förändrats. Dåligt glas faller sönder till grus med tiden, men trissan till vänster är lika fräsch och klar som den var en gång för 900 år sedan.

De var nog dyra, och i de flesta fall troligen importerade från andra sidan Östersjön. De satt på snurrande sländor som man spann tråd och garn med.

 

Vecka 27

Sigtunas medeltida fossilsamlare har figurerat ett par gånger förr här, representerade av både trilobitfossil och ortoceratitfossil, kräftdjur och bläckfiskar som levde för 400 miljoner år sedan.

Vid sökning efter något annat i magasinet förra veckan hoppade plötsligt de här fram, och de är så fina att de bara måste få vara med. De är fossil av sjöborrar, bara några centimeter stora, och de är delikat detaljerade.

Hur de hamnat i Sigtuna kan man ju undra. De måste ha importerats hit. Närmast hittar man sådana här fossil på Gotland och vid södra Östersjökusten. Några som bott vid den stora gatan på 1100-talet verkar ha samlat på dem. Varför vet vi inte. Kanske för att de var fina och exotiska, eller kanske användes de som amuletter.

 

Vecka 26

Veckans föremål är en av våra mest prominenta sigtunasymboler – sigtunavikingen, med sin toppiga hjälm med nässkydd. Den lilla skulpturen av älghorn hittades i kvarteret Trädgårdsmästaren 1937.

För att vara en ansiktsavbildning från 1000- eller 1100-talet är han ovanligt naturalistisk och levande, med utförligt framställd frisyr, flätad eller tvinnad mustasch och en självmedveten uppsyn. Han ser ganska nöjd ut.

Porträttet är så känsligt utfört att det skulle kunna föreställa en specifik person. Vem det skulle vara vet vi inte, men vissa forskare tror att det kan vara ett kungaporträtt.

vikingen_RF

 

Vecka 25

”Gå till kammakaren? Varför då – jag gjorde allt min kam själv, jag!”

”…men AJ, vad den luggas….!”

Ibland är det kanske inte så dumt att låta en yrkesman göra jobbet. Alla är ju inte välsignade med gåvan att såga spikrakt.

Vi har några kammar av den här kvaliteten i Sigtuna. Vi vet inte alls varför de ser ut så här. Om de är hemmagjorda är de iallafall gjorda av folk med tillgång till lika finbladiga sågar som kammakarna hade.

Det kan också vara fråga om lärlingsarbeten – unga lärlingar som gjort sågövningar på sina första dubbelhelkammar. Det skall böjas i tid. Och det tar nog sin tid att lära sig såga bättre än så här.

Dubbelhelkam, troligen 1100-tal, från Sigtuna. En lärlings sågövning?

 

Vecka 24

Ibland görs nyfynd i museets magasin, ofta av en ren slump. Nyss ökade våra fynd av vikingatida miniatyryxor av brons med ännu en yxa. Ett fragment visserligen, men om fjorton fynd plötsligt blir femton är ju det ändå trevligt. Dessutom är yxbladet, som endast registrerats som ”föremål” vid den stora Sigtunautgrävningen 1988-90, av den ovanliga bredeggade typen. Av dem hade vi bara ett exemplar tidigare.

Yxorna har sitt ursprung i Kievriket i nuvarande Ukraina och Ryssland. Möjligen var de krigaramuletter som gavs till yrkessoldater i Kievfurstarnas arméer. Antingen är våra femton yxor spår efter svear som tjänstgjort österut, eller också är de spår efter besök av östslavisk nobless.

De vanligaste miniatyryxorna är skäggyxor, som ser ut som klassiska stridsyxor av vikingatidstyp. Den har vi tretton stycken av. Men sedan i tisdags har vi plötsligt två bredyxor i stället för en!

Två yxamuletter av kopparlegering, funna i Sigtuna.

 

Vecka 23

Och nu över till bling-blinget. Vi har inte jättemycket guld i Sigtuna, men vid utgrävningen i kvarteret Professorn vid Gröna ladan 1999 hittades fyra guldspännen med emaljinläggningar som kommit hit från det tysk-romerska kejsardömet. Spännet på bilden, som är det största av dem, bär en bild av en örn. Den är litet abstrakt, men de utbredda vingarna är lätta att se.

På kontinenten har spännen av den här kvaliteten burits av personer ur det sociala mellanskiktet. Om detsamma varit fallet i Sigtuna vet vi inte.

Intressant är att tre av spännena, inklusive det på bilden, påträffades på samma stadsgård och kan dateras till samma tidsperiod; årtiondena uppemot år 1050. Man undrar vilka som bott just på den tomten. Kvarteret Professorn ruvar på många sådana spännande hemligheter.

12 200 Round Brooch_RF

Ottonskt guldspänne med emaljinläggningar. 1000-talets första hälft. Sigtuna.

 

Vecka 22

Vår vikthäst igen. Vi har just fått veta att föremålstypen är så pass vanlig runt Rigabukten, i Estland och Lettland, att den rimligen har sitt ursprung där. Den är ett ganska vanligt gravfynd och minst 16 liknande hästar finns påträffade. Vissa tolkar dem som vikter, medan en forskare istället betraktar dem som hundar som vaktar dödsriket.

Det är inte konstigt att vi inte kunnat finna motsvarigheter eftersom vi hittills bara letat västerut och dessutom i helt fel tidsperiod. De skandinaviska vikthästarna är som regel från 12- och 1300-talen, medan de här baltiska krumelurerna är flera hundra år äldre – från 700-talet och framåt in i vikingatid.

Så. Vår kuse blev invandrare och några hundra år äldre. Typiskt Sigtuna. Föremålet ansluter på så vis till förra veckans föremål, kvinnan ”Slavias” baltiska och slaviska smycken. Stan var i mångt och mycket en invandrarstad.

Vår lilla bronshäst från kvarteret Humlegården, med ursprung i Baltikum.

 

Vecka 21

Gravgods är ovanligt i Sigtunas medeltidsgravar. Staden var tidigt kristen och därför fanns inte bruket att lägga gåvor i gravarna. Enstaka personer har dock fått med sig en kniv eller ibland ett mynt att betala färjkarlen till andra sidan med.

Men från en 1100-talsgrav vid en försvunnen kyrka mellan St Per och St Nicolai har vi en hel liten smyckeuppsättning. Den gravlagda kvinnan bar fortfarande sitt armband och vid huvudet låg två ringar. De är så kallade tinningringar som suttit fästa vid huvudklädet. Det är en slavisk sedvänja, och även armbygeln kommer från andra sidan Östersjön. Kvinnan hade kommit över havet och vi kan tänka oss att det var viktigt för hennes efterkommande att hon fick sin identitet med sig in i döden.

Varför hon kommit till Sigtuna vet vi inte. Tillhörde hon en slavisk familj som levde och verkade här eller var hon ingift i en sigtunafamilj? Det vet vi inget om. Vi brukar i alla fall kalla henne Slavia och hennes smycken finns utställda i vår utställning Sigtunahistorier.

slavias armring_RF

Baltiska och slaviska smycken från en kvinnograv funnen vid Prästgatan i Sigtuna.

 

Vecka 20

Här är ett hittills anonymt fynd som nyss blivit identifierat tack vare kollegor på sociala medier. Ett av våra fetare metallfynd, en klump av 1,87 kilo kompakt järn.

Med all sannolikhet är det motvikten till en pyndare, en äldre sorts våg som liknade ett besman med skillnaden att motvikten var flyttbar längs vågens arm. På besmanet satt motvikten fast i armens ände istället. Ett bra exempel på en komplett pyndare från vikingatiden finns från Mästermyr på Gotland: http://historiska.se/upptack-historien/object/107096-vag-pyndare-av-jarn-brons/

Kronan beslöt förbjuda pyndare och besman 1638, då man höjde kontrollkraven på vägandet. Förbudet efterlevdes dåligt, så nya dekret gick ut både senare under 1600-talet och under 1700-talet.

Vår pyndare är påträffad i grannhuset till kung Olofs mynthus från 1000-talets första hälft. Det är väldigt spännande att det är just där den dyker upp, i ett sammanhang av värdemätning och tidig kunglig administration.

Motvikt till en pyndare, en våg, funnen i miljön vid kung Olofs mynthus i Sigtuna. Tidigt 1000-tal.

 

Vecka 19

Det här är ett fodral att skydda eggen till en yxa med, ett vackert träarbete från sen vikingatid. Det hittades vid utgrävningen vid Gröna ladan i kvarteret Professorn 1999, bortslängt bland andra sopor på gatan.

Det har en enkel men smakfull ornamentik och ett hål vid mitten så man kunde knyta fast det med en rem runt yxans nacke. Det har blivit lagat en gång vid en spricka i kanten, med en järnplatta som är nitad med två nitar. Under järnplattan sticker nosen av ett rundjur fram, typisk för drakhuvuden på runstenar från perioden 1050–1080.

Det finns liknande fynd från andra platser, särskilt från vikingastaden Hedeby vid Schleswig i nordligaste Tyskland som har ett drygt tiotal. Ett par av dem liknar vårt eggskydd till formen, men inget av deras är riktigt lika elegant som vårt.

eggskydd_RF

Eggskydd av trä till yxa. Sigtuna, 1000-talets senare hälft.

 

Vecka 18

Bruket att fläta föremål av näver – skor, korgar och eggskydd till liar – har ansetts kommit hit med finsk immigration under 14- och 1500-talen. Folklivsforskningen har traditionellt uppmärksammat sådana föremål i områden där så kallade skogsfinnar slog sig ned, finnmarkerna i södra Norrland, Dalarna och Värmland.

Men hur ser det ut arkeologiskt? En ny studie från Mittuniversitetet visar att näverflätning funnits här betydligt tidigare än man trott. Ett av de tidigare fynden står faktiskt Sigtuna för, den tillplattade korgen från slutet av 900-talet som syns på bilden.

Mellansverige hade tät kontakt med södra Finland under vikingatiden och där finns också platser med stora gravfält av mellansvensk typ. Sigtuna hade dessutom kontakt med Ryssland och säkert också med samer norrifrån som kan ha försett staden med horn och pälsverk. Med detta inte sagt att traditionen nödvändigtvis är östlig, den kan också uppstått oberoende på flera platser.

Ett tillplattat korgarbete av näver. Sigtuna, ca 980 – 1000.

 

Vecka 17

Armborstet har en 2000-årig historia, men hur länge det använts i Skandinavien är osäkert. Det kan ha varit representerat redan under vikingatid, men blev vanligt i militärt bruk under medeltiden.

Ibland hittas spetsar till armborstpilar vid utgrävningar, men sällan andra delar till vapnet. Här är dock ett undantag från kvarteret Handelsmannen i Sigtuna. Föremålet uppmärksammades nyligen av arkeolog Olle Heimer som jobbat med digitaliseringen av museets äldre fynd under vintern.

Det är en krihake, eller en armborstspännare. Det var tungt att spänna det kraftiga vapnet så det behövdes specialredskap till det. Haken var kopplad med en kraftig snodd till ett bälte som satt på skytten. De bägge krokarna framtill grep om armorststrängen då den spändes.

En krihake, en del av mekanismen som använts då man spände armborst under medeltiden.

 

Vecka 16

Vi visar ett stort föremål den här veckan; Sigtunas kanske mest okända ruin. Dess murar ligger helt under mark i museets trädgård, förutom lite av den södra korsarmen som sticker upp ur gräset vid staketet mot Stora Nygatan.

Bilden är från utgrävningar som museets skapare Olof Palme den äldre gjorde 1915. Först spekulerades i om det var en medeltida borg som påträffats, men snart stod det klart att det var en kyrka. Då fick kyrkan namnet ”S:ta Gertrud” men idag är det enda vi vet, att vi faktiskt inte alls vet dess namn. Forskarna kallar den helt enkelt ”kyrka 1” och är ganska säkra på att den rivits redan under 1200-talet.

När byggdes den då? Det finns tre linjer – en som hävdar att den grundlagts runt år 1100 eller tidigare, en som tänker sig 1100-talets mitt och en som vill hävda runt år 1200. Den ligger i alla fall där i museiträdgården, markerad med stenplattor i gräset. Kom över en sväng och titta!

Palme1915_RF

”Kyrka 1” i museets trädgård, Sigtunas mest väl dolda ruin?

 

Vecka 15

Det här är en vävtyngd som sträckt varpen i en stående vävstol. Oftast hittar vi sådana tyngder söndersprängda till småsmulor. Då kan de vara så svåra att bestämma att de bara förs in i registren som ”bränd lera”.

Vävtyngderna gjordes av lera som ligger så ytligt att den lätt kan hämtas upp med en bra spade. Sådana leror är oftast täta och klarar inte av snabba värmechocker från eldsvådor, utan sprängs till bitar redan vid 400–500 grader. Om man inte blandar sand i leran, men det brydde man sig inte om. Tyngderna användes ändå som regel obrända. De blev inte brända förrän huset brann ned.

Eftersom vi hittar rester av vävtyngder i nästan varje bostadshus från 1000- till 1200-talen, och ibland även i ouppvärmda ekonomibyggnader, vet vi att det har stått vävstolar praktiskt taget överallt. Utan överdrift kan vi säga att textilhantverket var det mest utbredda hantverket i den tidigmedeltida staden.

Vävtyngder, tidig medeltid, Sigtuna.

 

Vecka 14

Det finns stora kammar och det finns små kammar. Man undrar vad som avgör storleken. Hur stort huvud man har? Eller behovet av att skryta?

Den största kammen på bilden är 23 centimeter lång. 1000-talet var en guldålder för de här jättestora kammarna, i synnerhet i Sigtuna där det bodde mycket tjusigt folk med skrytbehov. Att ha fått en ståtlig kam i gåva av en viktig person, eller till och med av kungen, gjorde såklart att kammens ägare kunde få känna sig extra viktig.

De andra kammarna kallas dubbelhelkammar. Sådana blev rejält vanliga under 1100-talet och framåt. Det finns de mest skilda storlekar. Den minsta på bilden är bara knappt 2 centimeter bred. Man undrar vem som kan ha haft ett så litet huvud? Eller liten plånbok?

Kammar, 1000- och 1100-tal. Sigtuna.

 

Vecka 13

1925 kom vattnet till Sigtuna. Ett utbrett ledningsnät lades ned i de viktigare gatorna. Det gav anledning till den dittills största arkeologiska utgrävningen i staden. Ansvariga blev birkaarkeologen Holger Arbman och sigtunaforskaren Erik Floderus.

Utgrävningens resultat blev så uppseendeväckande att till och med stockholmstidningarna slog på stort. Här är en helsida ur DN i november samma år. Ett riktigt bildreportage!

Rubrikerna lyder ”Kulturlager till över fyra meters djup” – en mild överdrift, vet vi idag – ”Vackra prov på medeltida hantverk” och ”Det märkligaste fyndet – ett vikingahus”. Den sista rubriken rör fyndet av ett lerklinat flätverkshus i kvarteret Trekanten. Det var det första huset som grävts ut i sin helhet i staden. Hur man visste att det varit just ”en gammal viking” som bott i det kan man förstås fundera över.

Dagens Nyheter den 8 november 1925.

 

Vecka 12

Fanns det läkare och rent av kirurger på vikingatiden? Vi finner iallafall föremål knutna till läkekonst och kirurgi vid utgrävningar på vikingatida och tidigmedeltida platser. Vi hittar till exempel pincetter, spatlar och skalpeller i en massa olika varianter.

Den här skalpellen kommer från Sigtuna och användes i slutet av 1000-talet. Den är tiotalet centimeter lång och själva bladet är drygt ett par centimeter. Stålet är otroligt tunt, inte bara själva eggen utan hela bladet. Med det kunde man säkert göra delikat fina snitt vid till exempel öppning av bölder.

Läkekonstens historia går djupt ned i antiken, och det gör även läkekonstens redskap. Av våra tidigmedeltida fynd förstår vi att traditionen inte varit bruten, inte ens i den medeltid som vi ibland lite slarvigt brukar döma som ”mörk”.

En senvikingatida skalpell från Sigtuna.

 

Vecka 11

Här är en hå från mitten av 1000-talet, en årtull till en båt. Den har varit fastknuten vid relingen, på samma sätt som i båtbyggare Lennart Widerbergs rekonstruktion på den nedre bilden. Den här sortens årtullar förekom i hela Skandinavien under järnåldern.

Årtullen kommer från kvarteret Trädgårdsmästaren där Sigtunas systembolag ligger idag. Man kan undra hur en bit av en båt hamnat så långt uppe på land, men uttjänta båtar återanvändes gärna eftersom de innehöll mycket användbart trä. Ibland har uppfläkta båtsidor lagts på marken som kavelbroläggning att gå på, ibland fick de bli bottnar i kistor vid begravningar och säkert högg man gärna upp dem till ved om vintrarna. Man kan göra mycket med en gammal båt.

Den naturvuxna klykan liknar nästan en hajfena. Det är inte för inte som den kallas för hå. Uttrycket har hämtats från benämningen på en variant av pigghaj, håkäringen.

Vikingatida årtull från kvarteret Trädgårdsmästaren i Sigtuna, och en modern rekonstruktion.

 

Vecka 10

Vi fortsätter på temat textilier. Det här är rester av en hantverksmiljö från ett hus från 1100-talets början, nedpackade i fem fyndlådor. Troligen representerar den ganska fantastiska röran vad som är kvar av en stående vävstol och dess varp.

Fyndet består av bränt trä som kan vara rester av vävstolen, vävtyngder av lera som sträckt varpen, samt massor av bränd textil i olika kvaliteter. Här finns tråd, snoddar, knutna nät och små vävda textilstycken av ytterst fin kvalitet.

Husets torvtak hade rasat in då det brann ned och skapat en syrefri miljö, som i en kolmila. Det gjorde att organiskt material förvandlades till kol istället för att brinna upp fullständigt. Det är därför all textil klarat sig så bra. Den är såklart värdelös som textil då den är helt förkolnad, men vi kan tydligt se vilka kvaliteter av tyg man arbetat med. Och det är vad en arkeolog skulle kalla att ”klara sig bra”.

En härva av förkolnad textil, resterna av en textilhantverkares arbetsplats i ett 1100-talshus i Sigtuna.

 

Vecka 9

Här är en vikingatida trådrulle, tillplattad och sönderbränd. Förr spann man tråd med handhållen slända. Den bestod av en sländten, en lång pinne, med en rund sländtrissa påträdd som gjorde att tenen lätt kunde fås att snurra. Den snabbt snurrande sländan tvinnade ihop ullen till tråd som samlades upp runt tenen.

När sländan var full med tråd drog man av trissan och tenen fick fungera som trådrulle. Det är en bit av den förkolande sländtenen som sticker ut framtill ur trådhärvan på bilden.

Vår vikingatida tråd är funnen i resterna av ett hus som låg under nuvarande Nicolai gränd, ett hus som brann ned runt år 1050. Tack vare branden förkolnade många saker av trä och textil, och kol ruttnar ju inte. Det är därför den här unika trådrullen klarat sig fram till vår tid. Ett litet under.

En bränd slända med förkolnad tråd från 1000-talets mitt. Kvarteret Trädgårdsmästaren, Sigtuna.

 

Vecka 8 – samtidsarkeologi

Här är resterna av en kapsyl, en sådan som satt på läskflaskor fram till 1970-talets början. Den hade en tunn flärp nedtill som man skulle dra runt kapsylen för att öppna den. För små barn var det lögn att göra det. Flärpen gick ofta av utan att flaskan ens blivit öppnad.

Kapsylen är ett av de först tillvaratagna föremålen från utgrävningen i kvarteret Professorn ovanför Gröna ladan. Fram till 1999 var där en öppen plats med gräsmatta där det hölls utomhuskafé om somrarna. Många minns säkert Haggan i Backens café. Nu har fiket blivit arkeologi!

Bakom ligger vad som är kvar av en kam, ett av de föremål som först togs tillvara vid grävningen i kvarteret Humlegården 2006. Den är helt korrekt registrerad som en enkelhelkam av röd plast. ”Enkelhelkam” är torr arkeologiterminologi. Och i det här sammanhanget lite arkeologhumor.

Rester av en röd plastkam och en läskkapsyl, en så kallad alkakork. 1930-tal till 1970-tal.

 

Vecka 7

2008 hittades den största vikingatida silverskatt som påträffats i Mälardalen sedan 1827. Det hände vid arkeologiska undersökningar då bostadsområdet Steningehöjden byggdes. Skatten hade grävts ned vid mitten av 800-talet i en tusen år äldre grav.

Sundvedaskatten består av 481 mynt från hela den dåtida islamska världen och ett mynt från det Karolingiska riket. De orientaliska mynten representerar 25 myntorter i tolv av det islamska områdets moderna länder: Uzbekistan, Afghanistan, Turkmenistan, Iran, Irak, Azerbajdzjan, Armenien, Turkiet, Syrien, Tunisien, Marocko och Spanien.

Skatten finns hos Myntkabinettet i Stockholm, men elva av mynten finns med i vår utställning Sigtunahistorier. Bilden är en detalj ur ett foto av skatten före konservering.

sundveda_RF

Sundvedaskatten, funnen nära Valsta i Märsta 2008. Foto: Gabriel Hildebrand/Historiska museet.

 

Vecka 6 – ett litet städ

Ibland då vi inventerar fynd i magasinet kikar de mest poetiska små föremål fram ur mörkret. Som då en medeltida hornsmeds eller guldsmeds lilla städ hoppade ut framför ögonen på oss. Städet är gjort av den hårda rosenkransen av ett älghorn och har en blanksliten yta med ett par grunda borrhål och en del repor i. Det är väl använt under lång tid.

Vänder man på det ser man att en rostig bit järn sticker ut ur undersidan – såklart: städet har varit försett med en tånge som förankrat det i en arbetsbänk! Bänken är ju väck sedan 8-900 år, men nu då vi förstår att det funnits en bänk är det lätt att börja möblera upp lokalen i fantasin. Verkstaden får lite liv igen.

städ_RF

En medeltida guldsmeds städ, gjort av ett stycke älghorn. Sigtuna.

 

Vecka 5

Det här är faktiskt en pilspets, vad man än kan tro. Nyttan med klumpiga pilspetsar var att de slog ut småvilt utan att förstöra pälsen. En annan fördel var att pilen inte fastnade högt uppe i trädet om man missade bytet. De här klumppilarna, som de kallas, var ofta av horn och de förekommer i ett bälte från Nordnorge till Sibirien. Svenska exempel är ett samiskt fynd från Tärna i Västerbotten och ett annat från Ås i Jämtland.

Färsk forskning visar att samer kan ha levererat horn till Sigtunas kammakerier på 1100-talet. Att döma av våra två klumppilar i samlingarna kan vi tänka oss att även pälsverk levererats från samma håll. På medeltiden sträckte sig samernas områden längre söderut än idag.

klumppil_RF

Klumppil för ekorrjakt. Närmare datering okänd.

 

Vecka 4

Veckans föremål är två. En gotisk fönsterbåge från 1200-talet från Vidbo kyrka och en korstolsgavel från 1500-talet från Odensala kyrka. Bägge i trä, men med helt olika uttryck. Fönsterbågen är nästan rörande enkelt tillyxad medan korstolsgaveln är mera storslagen i utförandet.

Det har inte suttit något glas i fönsterbågen utan nubbhål på baksidan antyder att det suttit pergament i den, skinn som beretts så det blivit tunt nog att släppa igenom ett milt ljus. Det förstärker föremålets enkla utförande ännu mera.

Bägge är utlånade av Historiska museet till vår utställning Sigtunahistorier.

korstolsgavel_RF

Gotisk förnterbåge från Vidbo kyrka och en korstolsgavel från Odensala kyrka.

 

Vecka 3

Det här är en av våra vikthästar. Vikthästar var vikter som troligen användes då man vägde silver. De var vanliga på 1300-talet, speciellt i Norge där man hittat många. Men vi har några i Sigtuna också, som den här som kommer från kvarteret Humlegården.

Den ser litet speciell ut. Vi har faktiskt inte hittat någon vikthäst från andra platser som ser ut som den här. Den har lång hals och ett väldigt speciellt ansikte. Ser glad ut. Ibland kallar vi den ”krokodilhästen” för den ser faktiskt ganska krokodilaktig ut med de stora ögonen placerade ovanpå huvudet.

Vikthäst, eller hästvikt, från kvarteret Humlegården, Sigtuna.

 

Vecka 2

Vår St Per är en liten bronsfigur med emaljdekor och rester av förgyllning. Den anses vara tillverkad i Limoges i Frankrike på 1200-talet. Petrus, lärjungen och aposteln Simon Petrus – Simon klippan, anses ha varit Roms förste biskop och brukar avbildas med himmelrikets nycklar i handen. Sigtunas lille St Per är faktiskt funnen i St Pers kyrkoruin, vilket naturligtvis passar bra.

St Per från Limoges. St Per från St Per i Sigtuna.

 

Vecka 1 2017

I början av 1000-talet grävde någon ned en näve glaspärlor i lergolvet i guldsmedjan vi brukar kalla ”Kung Olofs Mynthus”. Eller om det var så att någon tappade dem en stressig dag och trampade ned dem i golvet. Vi vet inte. Totalt har vi iallafall 120 pärlor som hittats inom en väldigt liten yta.

En liten skatt, helt enkelt. Särskilt som den arabiske krönikören Ibn Fadlan berättat att vikingarna gärna betalade ett silvermynt per glaspärla borta vid Kaspiska havet. Några av pärlorna är guldfoliepärlor, med bladguld insmält i glaset. Femtio av dem är gröna pärlor som bara är två till tre millimeter stora. Kan de ha använts till en tidig variant av pärlstickning? Vi vet att också textilhantverk utövades i mynthuset.

En liten glaspärleskatt från mynthuset i kvarteret Urmakaren, Sigtuna.

 

Vecka 52 2016

Så här i mellandagarna får det bli en favorit i repris. Benet där någon började skriva ”fríðr”, men fick det ryckt ur näven redan efter två runor av någon som tyckte det lät bättre med latin. Om det nu var på det viset det gick till när vi fick vårt tvåspråkiga runben år 1073. Eller om det kan ha varit 1093.

PAXTEC blev det iallafall. Ett bra nyårsbudskap. Pax Tecum. Frid vare med dig. Gott nytt år!

 

Vecka 51

Tre små grisar?

Nja, inte riktigt. Vi har inga grisar på museet som är photogenique nog att bli julkort. Men de här tre bennålarna från vikingatid går inte av för hackor de heller.

Djurhuvudet i mitten ser så suspekt ut att den nålen faktiskt kallades ”grishunden” av en av kollegorna som flyttade museimagasinet för ett par år sedan. Det har tänder och bakåtstrukna öron som en hund eller varg i försvarsställning, men framtill har det ett riktigt stiligt gristryne.

Grishunden duger bra för ändamålet. God Jul!

tre_grisar_rf

Tre vikingatida bennålar från Sigtuna.

 

Vecka 50

Ibland är runor så diskreta att de nästan inte syns. De är bara lätt ristade med en knivsudd och syns bara i ordentligt släpljus.

Det behövs bra ögon vid utgrävningar, särskilt i Sigtuna där det finns så många runben. Och utgrävningar görs under tidspress, så ekvationen går inte alltid så bra ihop. Ändå lyckas arkeologerna vara noggranna nog för att även se sånt som knappast syns. Ibland kan det vara ett väldigt vridande och vändande på små benbitar i schakten.

Den här lilla tvåcentimeters stumpen, från Långgränd, säger inte så mycket. ”…tmlR”, de sista tecknen i runraden. De syns knappt, men arkeologerna missade den iallafall inte.

Litet runben från Långgränd i Sigtuna. ”…tmlR”.

 

Vecka 49

Här är tolv glaspärlor från vikingatiden. De ser egentligen inte så speciella ut. Faktum är att man gärna omgav sig med betydligt snyggare glaspärlor än så här på den tiden. Men de lite skruttiga pärlorna kommer från en spännande plats.

I Märsta, där kommunhuset ligger idag, låg en stor gård på järnåldern. När huset skulle byggas 1916 grävdes delar av gårdens gravfält ut, och andra delar undersöktes på 1960-talet. Gravarna daterades till 400–500-talet och långt upp i vikingatid. Den yngsta var en obränd kistgrav enligt kristen sed, så gravfältet användes fortfarande på 1000-talet och kanske ända in i 1100-talet när kristendomen bredde ut sig.

1990 gjorde museet en utgrävning under kommunhusets parkering och fann själva gården. Där fanns spår efter flera långhus och en stor hallbyggnad byggd på en stensatt terrass. Det här var en rik stormansgård som fanns samtidigt som staden Sigtuna uppstod, och den hade funnits långt innan Sigtuna ens var påtänkt. Pärlorna kommer från just den gården, som kan ha hetat Sätuna.

satuna_parlor_rf

Glaspärlor från vikingagården Sätuna i Märsta.

 

Vecka 48

Varför skrev Knut ”kunt” med runor på den bysantinska kammen? Eller var det GunndiarfR som gjorde det?

Det är en fråga man kan bråka länge med. Om man inte tycker det är förunderligt nog att en elfenbenskam från östra medelhavsområdet har hittat ända upp hit på 1000-talet.

Kammen är av en typ som ansetts har använts av präster vid symbolisk utkamning av onda tankar ur skägget inför mässan. Från sitt ursprungsområde har den seglats genom Bosporen, via Svarta Havet, längs ryska och estniska floder, över Östersjön och in i Mälaren där den passerat Almarestäket och till sist rotts över fjärden Skarven in till Sigtuna. En imponerande resa!

Väl framme blev den nedklottrad av Knut, eller kanske GunndiarfR, som skrev ”kunt” på den. Han ägde väl kammen och tyckte han hade rätt att skriva sitt namn. Klåfinger-Knut!

 

Knuts bysantinska elfenbenskam med felstavning? Kvarteret Trädgårdsmästare, Sigtuna.

 

Vecka 47

Det här myntet hittades i kvarteret Guldet år 1924. Det är slaget av myntmästare Godwine i London för den engelske kungen Ethelred II, någon gång runt år 1000. Åtsidestexten säger EDELRED REX ANGLO och frånsidan säger +GODPINE MOO LVND – Godwine i London.

Förutom att nordmännen var över rätt ofta och pressade ur den stackars Ethelred silver, bortemot 100 ton till sist, blev hans penningar också modell för de första mynten i Sverige, Norge och Danmark. Troligen kom engelska myntmästare till Sigtuna för att lära lokala hantverkare konsten att slå mynt.

Det lustiga är att just Godwines namn också dyker upp på vissa av Olof Skötkonungs mynt. Så antingen har han faktiskt varit här personligen eller också har sigtunamyntarna kopierat texten från de engelska mynten, eller också fanns det fler än en engelsk myntmästare som hette så.

Anglosaxiskt mynt, kung Ethelred II, funnen i kvarteret Guldet i Sigtuna.

 

Vecka 46

Här är ett hemlighetsfullt runbleck av koppar som kanske är ristat av en senvikingatida trollkarl. Det hittades på okänd plats i Sigtuna 1927 och har just blivit beskrivet i en artikel av runforskarna Helmer Gustavson och Magnus Källström.

De skriver: ”Att de snarlika tecknen är just nio till antalet och är fördelade på tre grupper med tre i varje talar för någon form av magi. Förmodligen rör det sig här om en tankevärld som vi inte längre kommer åt”. Det är ju jättespännande även om vi inte förstår det!

Artikeln finns i årets upplaga av museets årsskrift Situne Dei.

runbleck2_rf

Ett runbleck med en trollkarls besvärjelse?

 

Vecka 45 – Barn i medeltidsstan!

Det här är en yxa som hittades vid utgrävningar i kvarteret Ödåker 1922-23. På katalogkortet är den bara beskriven som ett ”yxblad av älghorn till symbolisk yxa”.

Symbolisk är yxan utan tvekan, eftersom eggen är alldeles platt och trubbig. I värsta fall kan man kanske ge någon en bula i pannan med den. Men man undrar varför arkeologen som registrerade den inte gick ännu ett steg och beskrev den som en leksaksyxa? För att vi vuxna människor ofta är lite småtråkiga och har glömt hur det var att leka?

En leksaksyxa är den nog ändå ganska säkert och den har litet osäkra mönster på ytan som mycket väl kunde vara ristade av ett barns hand. Med det kan vi lägga den till de ytterst få fynd av barns leksaker som vi har i samlingarna. Tack till gamle sigtunaarkeologen Olle Heimer som fick upp ögonen för yxan och levererade tolkningsförslaget!

Leksaksyxa av horn från Sigtuna.

 

Vecka 44 – Lönnrunor som inte ens ger dig en puss!

Ni minns benet med hemliga runor som säger ”kyss mig” om man tyder dem rätt? Här är ett ben till med samma kodsystem av korta och långa streck. Runalfabetet är ju uppdelat i tre grupper, ätter, med fem-sex runor i varje. Tre korta och fem långa streck betyder att man skall kolla femte runan i tredje ätten. Det blir ett ”r” – om man bara räknar ätterna baklänges så att den första ätten blir den tredje. Riktigt krångligt skall det vara.

När man så har trasslat sig igenom alla streck får man inte alls fram något trevligt ”kyss mig”-budskap, utan bara ”r a þ u” – ”tyd du”. Jamen tack. Det var ju det jag just gjorde! Och inte ger baksidan värst mycket klarhet heller, för där står ”isiiiuuii” och man inser att man nog aldrig kommer att förstå det här benet.

Krångelnissar! Kyss mig-benet var faktiskt roligare.

Runben med lönnrunor från Sigtuna. Sent 1000-tal.

 

Vecka 43

Det vanligaste fyndet från medeltida städer är keramik. Keramik har använts till förvaring och matlagning genom hela historien. Krukor håller dock inte i evighet utan går sönder till sist, så då måste man ordna nya. Då gick man knappast till en keramiker och handlade, utan det fanns säkert folk på varje gård som kunde göra dem.

Så var det förstås i Sigtuna med. Från våra digitalt registrerade utgrävningar från 1985 och framåt har vi ungefär 930 kilo skärvor tillvaratagna. Räknar vi in museets äldre grävningar har vi mellan ett och ett halvt och två ton keramik i magasinet. Och alla krukor är trasiga. Utom en. En enda.

Och det är den här, som grävdes fram av arkeologen Else Nordahl då hon undersökte museets tomt inför bygget av den nya utställningshallen 1963. Kärlet är så kallad östersjökeramik, en kärltyp med slaviska influenser, och troligen lokalt tillverkat i Sigtuna under 1000-talets senare del.

Östersjökeramik. Ett komplett kärl från Sigtuna.

 

Vecka 42

Har vi funnit en ny sak med runor på? Nu när museets äldre fynd katalogiseras digitalt, stöter vi ofta på sånt vi inte sett förut. Den här sländtrissan till exempel, som är gjord av en kompakt och kalkrik lera, fick vi upp ögonen för i måndags.

Det gamla katalogkortet från 1920-talet berättar om mönstret som löper i en bård runt kanten, men säger ingenting om runor. Ändå tycks det finnas en och annan misstänkt runa där. Närmast i bild, vid ”klockan 6” syns något som liknar en f-runa. Där finns också former som väldigt mycket liknar ett och annat a.

Så här är det i Sigtuna – här finns alltid nya saker att upptäcka! Men vi skall inte ropa hej förrän runforskarna varit här och nagelfarit föremålet. Det kanske inte alls är några runor. Fortsättning följer!

slandtrissa_rf

En sländtrissa från Sigtuna. Är det runor på den?

 

Vecka 41

Det här är nog en av de tidigaste Kristusbilder som gjorts i Sigtuna. Du ser originalet upptill i bild och en gipsavgjutning nedtill.

Den lite rörande naiva figuren är ristad i en bit sten eller lera. Ansiktet är skuret i relief medan resten av kroppen bara är skissad. Troligen hade tillverkaren tänkt göra en gjutform, men kom av sig efter att ansiktet var färdigt.

Gestalten har gloria, fotsid klädnad, fem fingrar spretande på varje hand med tummarna vända uppåt och ett elegant hakskägg. Katalogkortet beskriver honom som en ”Kristusfigur av primitiv romansk typ”.

Gjutformen hittades 1927 i kvarteret Humlegården. Tyvärr grävde man inte lika noggrant på den tiden som vi gör i dag så vi har ingen klar datering. Men den kan nog uppskattas tillhöra perioden mellan 1000-talets mitt och uppemot 1200.

Tidig kristusbild från Sigtuna, ristad på en gjutform.

 

Vecka 40

Alla föräldrar har kanske inte samma finstämt delikata smak när de döper sina barn.

För ett par veckor sedan visade vi runbenet med texten eller namnet fuma, som kanske kan läsas som ”den tokiga, galna; eller darrhänta”. Veckans runben bär texten bofe, ”Bove”.

Databasen Sigtunas lösföremål berättar: ”Mansnamnet Bófi förekommer i ett femtontal runinskrifter från södra Sverige och Danmark.. ..De medeltida beläggen på namnet har en orientering mot Götalandskapen och Skåne, framför allt Lund, när de förekommer före 1300-talet.. .. Det är enligt Lena Peterson..  ..snarast ett binamn bildat till ett appellativ *bófi ’tjockis’, jfr nyisländskans bófi ’skurk, lymmel’.”

Det hade inte varit någon höjdare att vara döpt till Skurk. Och Lymmel vore knappast bättre.

runben_bofi_rf

Runben med texten ”bofe”, kvarteret Professorn, Sigtuna.

 

Vecka 39

Sigtunas medeltidsorkester växer – nu har vi hittat ännu en stämnyckel till ett stränginstrument!

Eftersom fyndlistorna från det tidiga 1900-talets utgrävningar håller på att digitaliseras, går vi igenom många fynd som inte studerats så noga på länge. Och se vad som kom fram! En släkting till de två stämnycklar vi redan har – musikanten Erres stämnyckel med runor på och den vackra med ornamentik i runstensstil från 1000-talet.

Den ”nya” nyckeln är mycket enklare i utformningen är de två andra. Den är bara hastigt tillskuren och saknar ornament, men den har vad som behövs för att den skall passa till en fyrkantig stämskruv – ett fyrkantigt hål i ena kortänden.

Fornhemmets skapare Olof Palme den äldre fann redskapet när han undersökte museiträdgården 1915. Materialet är horn. Bilden visar den ”nyfunna” nyckeln närmast, och den vackra med ornamentik i bakgrunden.

stamnycklar_rf

Två av Sigtuna museums stämnycklar till tidigmedeltida stränginstrument.

 

Vecka 38

Det här runbenet är funnet vid en utgrävning i kvarteret Professorn 1996. Det är väldigt kortfattat, och säger bara fuma, skrivet med ett bakvänt f.

”Sigtunas lösföremål”* skriver: ”Om läsningen fuma är riktig med en u-runa kan runorna tolkas som ett kvinnligt binamn ‘Fumma’, bildat till ‘fumm’ n. ’dårskap, dumhet’ eller verbet ‘fumma’ ’vara tokig, galen; vara darrhänt’, jämför svenskans imitativa ‘fumla’. Båda orden är kända från svenska och norska dialekter och i nyisländskan.”

Så. Då vet vi att folk var både tokiga och fumliga också för 1000 år sedan. Då som nu. Vi har väl inte förändrats så mycket kan man tro.

prof4_5283_sl57_rf

* Sigtunas lösföremål som nämns i texten beskriver de flesta av stadens mindre runföremål.

 

Vecka 37

På 1200-talet byggde dominikanermunkarna konventet och Mariakyrkan i Sigtuna. De byggde i tegel, som var ett helt nytt byggnadsmaterial i Mellansverige då.

Vid utgrävningar norr om kyrkan på 1950-talet hittades anläggningar under marken som kan vara resterna av ugnarna där teglet brändes. Vi kan också tänka oss att själva leran som teglet gjorts av hämtats i närheten, på bekvämt avstånd från byggarbetsplatsen.

När leran blandats med sand och trampats mjuk och följsam tillverkade man tegelstenarna i fyrkantiga träformar, ungefär på samma sätt som man gör sandkakor på stranden när man är barn. Sedan fick de ligga utomhus och torka innan de brändes i ugnarna.

Det var då det hände! En natt kom en stor hund förbi och gick över de våta mjuka obrända tegelstenarna. Och så fick vi den här fina tegelstenen med ett 8 centimeter långt tassavtryck i!

spar_rf

Profiltegel med tassavtryck av stor hund. 1200-tal, Dominikanerkonventet i Sigtuna.

 

Vecka 36

Ibland ville man göra det krångligt för sig. Av ren lekfullhet. Runtexten uppe till vänster är skriven med runor som får en annan betydelse om de vänds upp och ned. Vips står det något annat istället. raþ betyder ”tyd”, men vänder man det upp och ned står det þat, ”detta”. raþ þat – tyd detta!

Sådana här upptåg kan man ju tänka sig har passat fint vid glada fester, och ett annat ben bekräftar faktiskt festsammanhanget. Där står aul – öl – men vänder man på det får man den utvidgade betydelsen aul kut – gott öl!

Benet, som är daterat till perioden 1055-1075, är vårt tidigaste belägg för ordet öl på vikingatidsskandinaviska. Nu behöver det inte vara så att det bara var ölet som var gott, utan hela festen. Att ”hålla öl” kan också ha stått för att ”hålla en fest”. Jämför de sentida uttrycken ”taklagsöl” som byggare firar då taket lagts på en ny byggnad, och ”gravöl” som står för begravningsmiddag.

Bägge runtexterna kommer från den stora utgrävningen i kvarteret Professorn 1999, intill Gröna ladan.

RAD_DAT_RF

Runben med lönnrunor från kvarteret Professorn 1 i Sigtuna.

 

Vecka 35

Det här lilla träkorset är ett unikum. Vi fann det vid den stora grävningen intill Gröna ladan 1999-2000, en grävning som gav otroligt mycket bevarat trä och flera föremål knutna till prästerskap, lärdom, skrivkunnighet och undervisning.

Korset är jättelitet, bara några centimeter brett, och har ett litet hak i bottnen som om det suttit fast i någon slags bas eller i ett större föremål. Kanske har korset tillhört ett litet hemaltare. Vad som är unikt med det är att det är så tidigt, helt säkert 1000-tal och kanske också tidigt i seklet.

På bilden är korset just upptaget ur jorden. Sedan dess har det konserverats och det står utställt i vår träutställning fram till den andra oktober 2016.

P0002902_RF

Litet träkors från kvarteret Professorn i Sigtuna, 1000-talet e Kr.

 

Vecka 34

Intill parken Trekanten i Sigtuna hölls ett gästabud en gång runt år 1200. Folk blev mätta och nöjda och kanske lite extra glada framåt småtimmarna. En av gästerna tog upp det revben han just gnagt köttet av och ristade med en knivsudd:

mari * selti * rif a fe mest *| aff | asa

Marre(?) skänkte revbenen. Han äger mest egendom

När han så prisat Marre som stått för festmaten räckte han över benet till sin bordsgranne, som blev präktigt irriterad. Hur har någon mage att påstå att den lille Marre skulle äga mera än självaste kungen? Det var lite som att svära i kyrkan, så grannen drog upp sin kniv och ristade på andra sidan av benet:

kunukr :iaR : matr : bestr: han : a f mest : han iaR þekili

Kungen är den bäste mannen(?). Han äger mest egendom. Han är givmild

Så kanske det gick till när vi fick en kort diskussion bevarad på ett revben för 800 år sedan. Benet har sedan det hittades 1990 kommit att kallas ”kungabenet”. Texten anses visa vikten av att en kung eller aristokrat skulle vara givmild mot sina vänner och att allierade vanns med hjälp av överdådiga gästabud och dyrbara gåvor.

kungabenet_RF

Runben, det så kallade ”kungabenet” från kvarteret Trädgårdsmästaren, Sigtuna.

 

Vecka 33

Vi har just haft besök av forskare som skriver om spelpjäser, så veckans föremål får bli tre sådana.

I våra samlingar finns det ett hundrafemtiotal av dem; platta skivformade, toppiga svarvade, några eventuella schackpjäser och ett par dominobrickor. Dominobrickorna är nog från senare historisk tid, men det stora flertalet av de andra tillhör tidig medeltid, 1000 och 1100-tal. Såklart man spelade då med! Ett populärt spel var brädspelet Hnefatafl.

De trevligaste av våra spelpjäser är nog de små toppformade med elegant svarvade knoppar, ofta bara ett par centimeter höga. Av de här tre är den närmaste och den i bakgrunden gjorda av valrosstand. Den stora i förgrunden är från 1030-talet ungefär, medan de två andra är hundratalet år yngre.

Vad vi fick lära oss av de besökande forskarna är att vi förutom valrosspjäserna också har flera som är gjorda av valben. Flera än vi kanske trodde. Det var visst rätt god fart på kontakterna med Norge, Island och Grönland i det tidiga Sigtuna.

spelpjäser_RF

Tre spelpjäser från 1000- och 1100-talen. Sigtuna.

 

Vecka 32

Det är spännande med runor skrivna på kopparplattor. För inte så länge sedan visade vi runblecket från Gula skolan med en gruvlig besvärjelse som börjar med ”Tor sårar du, trollens furste!”. Men det finns ännu flera i Sigtuna, och vi hittar nya hela tiden.

För två år sedan fann vi två ”nya” som gömt sig i museimagasinet ända sedan 1920-talet, som runforskarna Helmer Gustavson och Magnus Källström jobbat hårt med att tolka. Det ena är det på bilden. Där säger den otydliga texten –u–hr-o. Det är ju inte så mycket att gå på, men det andra blecket är ännu knepigare. Det är ristat med lönnrunor som nog var så hemliga att det kanske bara var trollkarlen som skrev dem som begrep vad de betydde.

Helmer och Magnus skriver om de nya blecken i årsboken Situne Dei 2016 som museet snart skall lämna till tryckning. Deras artikel berättar också om det runbleck som hittades vid grävningen vid Götes mack för två år sedan.

runbleck_RF

Ett runbleck med ofullständig text, Sigtuna.

 

Vecka 31

Här är en bit målad kalkputs funnen vid Mariakyrkan. Färgen är rester av väggdekor från dominikanerkonventet som revs efter Gustav Vasas reformation på 1500-talet.

Dominikanerorden instiftades i Toulouse 1215 av den spanske prästen Domingo de Guzman, som efter sin död helgonförklarades som S:t Dominicus. Konventen var öppnare och mera utåtriktade än de slutna klostren, och Sigtunakonventet grundades 1237.

Mariakyrkan invigdes 1247 och stod färdig 1255. Den var konventets kyrka och fungerade som sådan fram till reformationen då den blev församlingskyrka. Av de försvunna konventsbyggnaderna kan vi idag tydligt se de igenmurade korsgångsvalven i kyrkans södervägg, samt en liten rest av en mur som sticker upp ur gräsmattan intill kyrkans sydvästra hörn. Konventet ger sig också tillkänna i kyrkogårdstopografin söder om kyrkan.

I våra arkeologiska samlingar finns bland annat tillvarataget formtegel från valvribbor och rester av spröjsade glasfönster från konventet. I Mariakyrkan finns en 1400-talsstaty av S:t Dominicus.

Kalkputs med röda och gröna färgspår från Dominikanerkonventet som revs på 1500-talet, Sigtuna.

 

Vecka 30

Det brukar sägas att runorna formgavs för att lätt kunna ristas i trä – alla streck i tecknen var orienterade så att de enkelt kunde skäras tvärs eller diagonalt mot träets ådring. Ändå har vi bara tre fynd av runor på trä från Sigtuna, trots långt mer än 100 runfynd från staden.

Det ena är en runpinne som hittades 1936 i kvarteret Handelsmannen. På det står aluumalþ-n -u-st-al. Forskarna har fortfarande inte kommit överens om en tolkning av texten.

Det andra är runsyllabariet, som var ett redskap för undervisning om runalfabetet och som visas i museets träutställning sommaren ut.

Det tredje fyndet är runstickan på bilden som kommer från grävningen i kvarteret Professorn 1999. Till formen liknar den de pinnar med ägarnamn som man stack in i varusäckar i Bergens hamn i Norge på 1100-talet. De var helt enkelt namnlappar av trä som säkrade att fraktgods inte skulle komma bort. Texten på vår runsticka har man dock inte kunnat tyda än, så vi får snällt vänta och se!

Runpinne från kvarteret Professorn, Sigtuna.

 

Vecka 29

Den här fina lergöken är inlämnad till museet av Claes Hammargren i maj 1980. Den hittades vid trädgårdsarbeten i Lehmanska gården. Den har ett fingerhål, så man kan spela den med två toner och huvudet är doppat i vit engob, en enklare form av glasyr av uppslammad vitlera.

Gökens huvud är avbrutet, vilket är synd eftersom det skulle ha kunnat berätta var göken tillverkats. Till exempel har lergökar från Ängelholm huvudet uppvridet till en spiral, medan Falkenbergsgökar har ett rakt huvud som kan vara vridet något åt höger. Det lilla som är kvar av halsen på vår gök antyder en lätt vridning åt vänster, så vi vet inte riktigt vad vi skall tro.

Dateringen kan vara 1800-tal likväl som 1900-tal men lergökar har medeltida anor. Vi har några till funna i Sigtuna, dock alla från sen historisk tid.

Lergök, Sigtuna. Men är det en Falkenbergsgök eller en Ängelholmsgök?

 

Vecka 28

Ett vanligt användningsområde för runor var namnmärkning av ägodelar, precis som idag när vi sätter namnlappar på saker vi inte vill förlora. Det här är ett knivskaft som hittades vid grävningen i kvarteret Trädgårdsmästaren 1988-90. Det är av horn och knivbladet som varit av järn är borta. Texten lyder helt kortfattat:

liku a knifLiko (Likko?) äger kniven.

Runföljden liku har ansetts knappast återge ett nordiskt namn, utan snarare ett frisiskt. Det skulle alltså härröra från Friesland som låg vid den nuvarande holländska kusten och delar av Danmarks södra nordsjökust. Frisernas handelsstad Dorestad spelade en viktig roll i nord- och östersjöhandeln från 600-talet och framåt. Det frisiska gillet nämns på två runstenar i Sigtuna.

Alternativt kan liku läsas som det västnordiska kvinnonamnet Lík(n)øy. Forskarna är inte alltid överens om saker och ting. Det är en av de saker som gör forskning så spännande!

Likus knivskaft, från utgrävningen i kvarteret Trädgårdsmästaren 9 & 10, Sigtuna.

 

Vecka 27

I Lund fann man en gång ett litet redskap tillskuret av ben med runtexten tinblbein ristad.

Här är ett sådant från Sigtuna, men med ristad dekor istället för text. Vi har uppemot ett hundratal sådana hos oss så de var väldigt vanliga vardagsredskap, och vi brukar kalla dem ”tinblbein” efter runtexten från Lund. Redskapet är en viktig representant för det tidigmedeltida textilhantverket i staden, tillsammans med fynd av vävstolsdelar, sländtrissor, synålar av metall och bennålar för nålbindning.

Med tinblbeinen har man tvinnat band och snoddar till kläder och snören att hänga saker i. Andra benämningar på föremålen är slunggaffel och påtgaffel. Tekniken ligger nära påtning, som fortfarande är en levande hantverksteknik.

Tinblbein finns i många olika utföranden och storlekar. Exemplaret på bilden är 35 mm högt.

Tinblbein, eller påtgaffel, från det tidigmedeltida SIgtuna.

 

Vecka 26

Det här träsnittet gjordes på 1680-talet av dåvarande riksantikvarien Johan Hadorph. De tre runstenarna på bilden låg då i Mariakyrkans sakristia.

100 år dessförinnan fanns stenen till vänster, U 383, och den i mitten, U 395, i S:t Pers ruin. U 383 har ingen text kvar eftersom kanterna huggits bort. U 395 är den bekanta stenen med texten ”Sven gjorde dessa stenar … (hä)mta sten (el. stenar) på(?)…, som han förde till Sigtuna.” Texten har tidigare tolkats som att en man fört sin döda hustru till staden för att begrava henne, men den färskaste tolkningen är att det är själva stenen som förts till Sigtuna.

Det är tänkbart att de två stenarna ursprungligen varit gavlar i ett tidigkristet gravmonument, litet lika de så kallade eskilstunakistorna. Det är något speciellt med den röda sandsten som använts, eftersom man ofta huggit gravmonument av den i det sena 1000-talets Uppland.

Den högra stenen, U 382, är också av röd sandsten. Texten säger: ”… lät resa .. efter … Gunnars son i Risne. Sven ristade.” Texten är en minnestext och även denna sten bör ha varit del av ett gravmonument.

Mariakyrkans sakristia_RF

Johan Hadorphs träsnitt av gravmonumentet från Mariakyrkans sakristia, Sigtuna.

 

Vecka 25

Man skrev inte bara runor på ben. Ibland ristade man bilder också. Det här revbenet hittades när mynthustomten i kvarteret Urmakaren grävdes ut för 25 år sedan. Det är daterat till 1200-talets första hälft.

På ena sidan syns ett stolt tillbakablickande lejon. Det var nog ingen i 1200-talets Sigtuna som sett ett lejon på riktigt men många hade säkert sett bilder av dem på vapensköldar och sigill. Tecknaren har faktiskt lyckats väldigt fint med sin bild. Det är knappast någon tvekan om att kroppen, tassarna och hakan tillhör ett kattdjur.

På andra sidan ser vi ett mycket elegant ristat skepp. Att rista bilder av båtar var inte  ovanligt. Båten var ju det viktigaste transportmedlet. Det finns skeppsristningar från 1000-talet i Sigtuna också. I årets utgåva av årsboken Situne Dei kommer att finnas en artikel om några nyupptäckta sådana. Boken kommer i höst

Urmakaren-fynd-4_RF

Ett revben med ristat lejon och ett skepp, tidigt 1200-tal. Kvarteret Urmakaren, Sigtuna.

 

Vecka 24

Då man schaktade inför bygget av före detta Gula skolan nära busstationen år 1931, hittades en amulett av koppar.

Förutom att rista minnesord, skämt och frivoliteter på stenar och revben, var det inte ovanligt att man förr ristade trollformler på metallbleck. Ibland var de läsliga för vem som helst, ibland skrevs de med lönnrunor som få kunde tyda.

En tolkning av runorna som gjordes 1933 lyder så här, med en vikingatida besvärjelses skapligt mustiga språk:

Tor sårar du,
trollens furste!
Fly du nu,
funnen är du!
Have du tre trånader, ulv!
Have du nio trångmål, ulv!
Det driver därtill,
det driver till ökning:
Trivs med det, troll! —
Njut läkedomen!

Amuletten på bilden är en kopia. Originalet finns på Historiska museet i Stockholm.

Runamulett från kvarteret Granhäcken, Sigtuna.

 

Vecka 23

Vi är inte bortskämda med islamska mynt i Sigtuna. Det skall vi inte heller vara eftersom silverimporten från bortom Kaspiska havet hade sinat flera decennier innan staden anlades. Men dessförinnan hade sådana mynt kommit i enorma mängder. Totalt finns ca 80 000 funna på svensk mark, ett resultat av en livlig trafik mellan Östersjön och Sidenvägens länder.

I Sigtuna finns bara tio stycken, de flesta slagna mellan 800-talets mitt och 950. Två kommer från det abbasidiska kalifatet som hade Bagdad som huvudstad. Andra kommer från det samanidiska imperiet som hade sin kärna i Persien och omfattade delar av dagens Afghanistan, Tadjikistan och Uzbekistan. Mynten var som regel redan gamla i Sverige då Sigtuna blev till. Några av dem är perforerade eller försedda med ögla för att användas som hängen.

Det roligaste av dem är ett av de absolut yngsta samanidmynten som hittats i Skandinavien, präglat så sent som 978-82 i al-Shash, nuvarande Tasjkent i Uzbekistan. Det sticker ut för att det nästan är jämnårigt med Sigtuna stad. Det hittades nära S:t Lars kyrkoruin år 1935.

islamskamyntRF

Två samanidiska dirhemer, funna i Sigtuna. Tidigt 900-tal.

 

Vecka 22

Den här sländtrissan hittades vid utgrävningen i kvarteret Professorn 1999. Den är av täljsten och har en runskrift som löper runt kanten.

hulma gierþi at sihtrygs i esi þita

”Holma gjorde hos Sigtryggs i Äs(?) detta”

Så, vad kan det ha varit Holma gjorde hos Sigtryggs i Äs? Rimligast vore att tänka sig att hon gjorde sländtrissan och underströk med runorna att det var hon som tillverkat den.

Äs är ett ortsnamn som finns på flera ställen i Mellansverige. Närmaste Äs från Sigtuna sett ligger utanför Enköping.

Sländtrissan är preliminärt daterad till ca 1200-1220.

433 sländtrissa runor

Sländtrissa med runtext från kvarteret Professorn, Sigtuna.

 

Vecka 21

Veckans föremål är inte alls ett föremål utan ett helt hus, det kanske mest spännande verkstadshus som hittats i Sigtuna sedan mynthuset påträffades 1990. Det hittades i kvarteret Humlegården 2006 och var en smedja från årtiondena kring år 1000. I rekonstruktionens mitt ser du städet och bakom det står ässjan.

I smedjan hade man tillverkat hundratals vikter, något man ägnat sig åt i det samtida mynthuset med – en bra vink om att vikter fortfarande var viktiga för betalningssystemet. Troligen var även den här verkstaden knuten till Olof Skötkonung.

Dessutom påträffades rester efter glasugnar, bland annat de två gulbruna lerkupoler du ser i teckningen. Det var litet unikt, eftersom vi inte sett så tydliga bevis för glastillverkning i Sigtuna innan. Vi drog slutsatsen att ugnarna byggts av resande glashantverkare som byggt en ny ugn varje gång de kommit tillbaka till stan.

Nedtill ser du hur huset såg ut efter utgrävningen. I mitten är det djupa hålet där städstabben stått – stocken som städet varit förankrat i.

humlegården_smedja_RF

Smedjan ”hus X” i kvarteret Humlegården, Sigtuna.

 

Vecka 20

Veckans föremål är ett kortfattat runben. ”haralt” står det på ena sidan.

Någon hette Harald och bodde i trakten av nuvarande Långgränd i Sigtuna för ungefär 900 år sedan. Harald fann vid något tillfälle nöje i att skriva sitt namn på ett revben.

På baksidan skrev han ”si sa sikh sa i sa sik sa is”.
Se! Den (som) sig såg i sån, sig såg i isen”.

Den som tittar ned i den frusna dryckeshon, ser sig själv i isen.
Längre än så kommer vi inte med det här. Harald var en lurig prick!

Runben från Sigtuna med texten ”haralt” – Harald.

 

Vecka 19 – Den ”okända” sigtunamyntningen

Olof Skötkonung och hans son Anund Jakob gjorde ju mynt i Sigtuna för 1000 år sedan. Kanske är det mindre känt att det gjorts mynt i staden under åtminstone tre kungar till.

Efter att Olofs projekt havererat runt 1030 tillverkades inga mynt i Mälardalen förrän på 1170- eller 1180-talet. Då började Svea rike vara så stabilt att kung Knut Eriksson satte igång att mynta igen, i Lödöse i Västergötland och i Sigtuna.

Precis som med kung Olofs myntning har vi bevis för Knut Erikssonmyntningen tack vare provavslag på bly där myntmästaren testat en myntstamp efter att den tillverkats. Blybitarna kommer från kvarteret Trädgårdsmästaren och kvarteret Kammakaren. Även om de inte är direkta bevis för att kung Knuts myntverkstad legat nära nuvarande Lilla torget kan vi i alla fall vara säkra på att verkstaden som gjorde myntstamparna låg där.

Knut Erikssons mynt var väldigt enkla. Du kan se några exempel hos Svenska Numismatiska Föreningen

avslag_knuteriksson_RF

Provavslag av myntstampar på bly. Kung Knut Eriksson, sent 1100-tal, Sigtuna.

 

Vecka 18 – alfabetet baklänges!

På det här benet står det ”-a | fuþorkhnisatbRlm | Roþat”. Det obegripliga ordet i mitten känns igen som ”futharken”, det vikingatida alfabetet: ”fuþork hnias tblmR”. Runben med futharken är inte ovanliga, och de brukar kopplas ihop med undervisningssituationer. Läs- och skrivundervisning helt enkelt.

Men det här benet är litet knepigt, för futharken är skriven baklänges. På det viset påminner det litet om alla krypterade runben som är skrivna med lönnrunor. Någon ville visa sig på styva linan och kanske testa en kamrat: ”klarar du av att läsa det här om jag skriver bak och fram?”.

Det avslutande ordet ”Roþat” är svårt att tyda och inte ens runforskarna blir kloka på det. Om nu texten är en illmarig test från en glad kamrat vid ett vikingatida gästabudsbord verkar det fungera ganska bra fortfarande, 1000 år senare.

Runben med bakvänd futhark från kvarteret Professorn, Sigtuna.

 

Vecka 17

Det här utplattade fiskeredskapet ser väl inte mycket ut för världen, men det är ett väldigt spännande fynd! Det är en mjärde som ligger uppfläkt på lera från den forntida havsbottnen. Från början var den formad som en strut med en smal ingång, konstruerad så att fiskar lätt skulle kunna simma in men inte hitta ut igen.

Mjärden är uppgrävd uppe på land nära Stora gatan. Eftersom landet låg lägre under tidigare delar av järnåldern låg platsen under vatten då. Vi vet inte exakt hur gammal mjärden är, men vi kan nog anta att den blivit kvarlämnad på bottnen några hundra år innan Sigtuna anlades. Där blev den liggande, en stad byggdes ovanpå, och den hittades inte förrän arkeologerna grävde fram den kanske 1500 år senare.

Det är inte vanligt att vi hittar föremål som berättar om aktiviteter på platsen innan 970 då Sigtuna blev en stad. Faktum är att vi inte alls vet särskilt mycket om vad som funnits här innan.

Mjärdar har använts sedan stenåldern och fram till modern tid. Det finns bra bilder som visar hur de var konstruerade hos Världskulturmuseernas webdatabas.

mjärde_RF

Mjärde från kvarteret Professorn, Sigtuna.

 

Vecka 16

”sti” står det helt kortfattat här. Stenen är bara ett fragment och det är texten med. Kanske har runorna ingått i ordföljden ”… lit : raisa : stin : þina : aftR…” (…lät resa denna sten efter…) som ofta förekommer på runstenar.

Stenen är ett exempel på sådana nyfynd som man kan göra vid arkeologiska undersökningar i Sigtuna. Överallt ligger små bitar av runstenar begravda. Ibland utan sammanhang, och ibland använda som stödstenar under stolpar till hus. Det fina med dem är att de legat skyddade under jorden i 900 år, så bokstäverna ser ofta skarpa och nyhuggna ut. Stenar som stått uppe i luften under samma tid är ju alltid slitna av väder och vind.

Just de här runorna, huggna på grå sandsten, hittades vid den stora utgrävningen i kvarteret Trädgårdsmästaren nära Lilla torget 1988-1990. Stenen slogs sönder och användes i grunden till ett litet hantverkshus intill Stora gatan någon gång i början av 1100-talet.

Runstensfragment, kv Trädgårdsmästaren, Sigtuna

Runstensfragment, ”sti”. 1000-1100-tal. Kv Trädgårdsmästaren 9 & 10, Sigtuna.

 

Vecka 15

1990 var ett viktigt år för sigtunaforskningen. Att Olof Skötkonung slagit de första svenska mynten i Sigtuna hade man varit övertygad om sedan länge. Det stod ju på slantarna med olika fantasifulla stavningar. ”STUNE”, ”SIDEI” och ”SIHT” borde rimligen stå för Sigtuna. Men några klara belägg fanns inte.

Självklart hoppades museet på att finna otvetydiga bevis någon dag. Men att förhoppningarna faktiskt skulle infrias i närtid och nutid trodde nog de flesta vore för bra för att vara sant.

Men så, i september 1990 under utgrävningar i kvarteret Urmakaren nära museet, poppade beviset upp ur jorden. För bra för att vara sant, men faktiskt sant. En blybit med ett avtryck av ett olofsmynt! En myntmästare hade testat den myntstamp han tillverkat genom att slå den mot blybiten. Fyndet var väl närmast som den berömda nålen i höstacken, men det var ett faktum. Nu var det bevisat att Sigtuna faktiskt varit kung Olofs myntort från år 995 och under ett par decennier därefter!

Blybit med avtryck av Olofsmynt, tidigt 1000-tal. Kv Urmakaren 1, Sigtuna

 

Vecka 14

Förra veckan visade vi vår medeltida nyckelharpenyckel här. Vi spinner vidare på temat tidigmedeltida musik. Den här veckan visar vi Erres stämnyckel!

Nyckeln är av älghorn och har ett rektangulärt hål på kortsidan som skall passas till stämskruvarna på ett stränginstrument. Det fina med föremålet är att det grävdes upp färdigetiketterat ur jorden, något som arkeologer sällan är bortskämda med.

Runtexten på nyckeln säger nämligen hayr þu · huer hita · kiarþi eri x sliþi x harbu x þisi x hailum x hantum. ”Hör du vem som gjorde detta. Erre skar till denna harpa med lyckosamma händer”. De orden hjälpte oss att förstå vad redskapet använts till. Erre kallar sitt instrument för ”harpa”, en benämning som nog kunde användas till de flesta sorters stränginstrument vid den här tiden.

Tack vare stämnyckeln vet vi att musiklivet var livligt i Sigtuna under 1000-talets sista decennier. Den hittades år 2000 och visas just nu upp på Sigtuna museum.

stämnyckel_RF

”Erres stämnyckel”. Älghorn. Sent 1000-tal. Kv Professorn 1, Sigtuna

 

Vecka 13 – Sveriges äldsta nyckelharpa kommer från Sigtuna!

Den här knavern – eller tangenten, eller nyckeln – kommer sannolikt från en nyckelharpa. Den grävdes upp i kvarteret Handelsmannen intill Stora gatan redan 1935, men då daterades den aldrig så den har praktiskt taget glömts bort av forskningen sedan dess.

Nu har vi till sist kunnat datera den med hjälp av keramik som hittades i angränsande kulturlager, och det visar sig att knavern är från 1200-talet. Hittills äldsta skandinaviska avbildning av en nyckelharpa är från 1300-talets mitt och kommer från Källunge kyrka på Gotland, men sigtunanyckeln har plötsligt gjort instrumentet 100 år äldre än man trott! Den tidiga dateringen bekräftas i någon mån av nya fynd från Polen och Spanien, och vi kan ana att nyckelharpan är ett mycket gammalt instrument.

Knavern kommer att visas i vår uppdatering av träutställningen, ”Trä 2.0”, som öppnar tisdagen den 5e april kl 18.00. Välkommen över!

Nyckel till nyckelharpa. Funnen i 1200-talslager. Kv Handelsmannen, Sigtuna

 

Vecka 12 – en besvärjelse från kristen tid.

Här är ett sent runben, från 1100-talets sista decennier. Det märks tydligt på språket, som är ett hjälpligt godkänt latin, och på det kristna motivet med omnämnandet av de fyra apostlarna och Jungfru Maria. Likväl är texten mera en besvärjelse än en from bön och benet är en amulett. De gamla förhållningssätten till oknytt, sjukdomar och behov av skydd har uppdaterats och kristna motiv har införlivats i folkskrocken. Texten lyder:

kruks : markus : kruks : lukus : kruks : maþ–… …-oanas : kruks : maria : matra : tomina

Crux Marcus. Crux Lucas. Crux Matth[aeus(?)…Crux(?) I]oannes(?). Crux Maria, mater(?) Domini(?)

”Kors Marcus. Kors Lukas. Kors Matteus(?). [Kors(?)] Johannes(?). Kors Maria, Herrens(?) moder(?)”

Kruks-benet hittades vid grävningen i kvarteret Trädgårdsmästaren 1988-90.

Runben, ”kruks-benet”. 1100-tal. Kv Trädgårdsmästaren 9 & 10, Sigtuna

 

Vecka 11

1993 påträffades en grav intill den kyrkoruin som är markerad i Sigtuna museiträdgårds gräsmatta. Byggnadsresterna är idag helt begravda under jord, och kyrkan i sig själv är spännande då vi varken vet exakt när den byggts eller vilket namn den haft. Den verkar ha rivits redan under 1200-talet.

Men så till graven. Den begravde gav ett ganska slitet och gistet intryck, med ena sidans tänder så nedslitna att man kunde ana en halvsidesförlamning – endast ena sidan av ansiktet hade haft kraft nog att tugga maten, med en hård nedslitning av halva garnityret som följd.

De praktfulla gravfynden talade dock ett annat språk. Där fanns dels ett posamentskors av spunnen silvertråd som varit fäst vid den begravdes klädnad. Där fanns också en exklusiv kräkla gjord av valrosstand, ett alldeles unikt fynd för Sigtuna. Frågan är sedan vad kräklan gör vår person till. Han har antagits varit en biskop. Eller kan han ha varit en abbot?

Graven är ett kraftfullt vittnesbörd om den expanderande kyrkligheten i ett förändringens Uppland. Den är daterad till 1100-tal.

kräkla_posament_RF

Kräkla av valrosstand och posamentkors av silvertråd. Kv S:ta Gertrud 3, Sigtuna

 

Vecka 10 – tog han verkligen ”henne till Sigtuna”?

Runstenen U395 är en del av ett gravmonument från S:t Pers ruin, men tillhör numera Historiska museets samlingar och finns deponerad hos Sigtuna museum.

Tidigare har stenens skadade text tolkats som ”Sven … rista stenen … som förde henne till Sigtuna”. Tanken var att en make fört sin döda hustrus kropp till Sigtuna för att begrava henne. Men är den tolkningen resultatet av ett traditionellt tänk som oreflekterat förutsätter mannen som aktiv och kvinnan som passiv?

En ny tolkning visar nämligen att texten snarare bör läsas: ”Sven gjorde dessa stenar … (hä)mta sten (el. stenar) på(?)…, som han förde till Sigtuna”. Vad som förts till staden skulle istället ha varit den röda sandstenen som runorna ristats på. Stenens närmaste förekomst är långt nere på Ekerö, så det har definitivt varit ett företag att frakta den hit.

Just så olika kan man läsa en text! Berättelsen om nytolkningen finns i 2015 års utgåva av vår årliga forskningsskrift Situne Dei.

sithunum_U365_RF

Runsten U 365. 1000-talets senare hälft. St Pers Ruin, Sigtuna

 

Vecka 9 – en rysk hovguldsmeds degel?

Det här är en degel som en guldsmed smält silver i. Man stoppar i silverbitar i det stora hålet, sätter degeln i elden tills metallen smälter och tar upp den med tång i handtaget nere till höger. Upptill finns en hällpip, så man kan hälla över metallen i en gjutform.

Degeln är funnen i lager från 1000-talets mitt och det roliga är att den är av östslavisk typ och egentligen bara finns i städer som Novgorod eller Kiev, men inte alls i Sverige. Men ändå finns en i Sigtuna!

1045 mellanlandade den blivande kungen Harald Hårdråde här på sin resa från Konstantinopel till Norge. Med på färden var prinsessan Elisabet av Kiev, dotter till prinsessan Ingegerd från Sigtuna och storfurst Jaroslav den vise. Kan prinsessan ha haft med sin personliga guldsmed på resan?

Det här är en vild spekulation som inte kan bevisas, men ibland är det frestande att spekulera. I synnerhet vid sådana här sammanträffanden!

slavisk degel_RF

Smältdegel av östslavisk typ. 1000-tal. Kv Trädgårdsmästaren 9 & 10, Sigtuna

 

Vecka 8 – det gruvliga sårfeberbenet!

Somliga av den tidiga medeltidens runföremål bär på besvärjelser avsedda att jaga bort sjukdomar och troll. De är ofta ristade på bleck av bly och koppar, men ibland också på ben. Så är det med det så kallade ”sårfeberbenet” från kvarteret Professorn, som hittades vid utgrävningar 1996. Besvärjelsen är skriven med fornsvenskans kärva och mustiga språk:

”Jorils (sår)pinne! Väx ur Krok! Han band febern, krossade(?) febern. Och sejdandet gjorde slut på sårhuset. Han har fångat varet fullständigt. Fly bort feber!”

Härligt snaskigt! Man undrar om kuren fungerade?

Professorn4_sårfeberbenet_RF

Runben, ”sårfeberbenet”. Kv Professorn 4, Sigtuna

 

Vecka 7

”Herre, bevare din tjänare Kosmas” står det på grekiska på baksidan av det här blysigillet från 1000-talet. Framsidans bild föreställer Johannes döparen och sigillet är funnet vid grävningar i kvarteret Professorn 1996.

Men hur har ett sigill från Konstantinopel hamnat uppe i lilla Sigtuna? En tolkning kan vara att det ha varit ett tullbevis som förseglat en packe lyxvaror som kommit hit därifrån, kanske sidentyg.

En annan rimlig tolkning kan vara att sigillet är ett prästerligt sigill, som kommit med bysantinska sändebud på missionsresa. Vi har många fynd av bysantinsk karaktär i 1000-talets stad; keramikskärvor av amforor, kristna kors och elfenbenskammar; så det här fyndet är ett av många. Det går inte att utesluta en personlig närvaro av människor från medelhavsområdet här uppe. Vi har inga bevis, men möjligheten är kittlande nog.

st mikael b RF

Sigill av bly med bild av Johannes döparen. 1000-tal. Kv Professorn 4, Sigtuna

 

Vecka 6

Veckans föremål är ett runben funnet nära Gröna Ladan 1999. Att skriva små meddelanden på ben var vanligt i Sigtuna. Ofta handlade det om magiska besvärjelser eller små meddelanden över gästabudsbordet – man käftade vänskapligt eller skojade till det som man brukar göra då man festar.

På det här benet sker dock något närmast magiskt – det gamla möter det nya och vikingatiden blir till medeltid. Just det kulturskifte som 1000-talsstaden Sigtuna står för, allt fångat i en enda textrad!

Först skrev ristaren fr i runor. Troligen för att skriva fridr – fred. Men redan efter två runor slår skribenten om till latinska bokstäver och låter undret ske. Det här är vårt allra första exempel på en text skriven med det latinska alfabetet i Sigtuna! Ristaren skriver PAXTEC, rimligen en förkortning av Pax Tecum – frid vare med dig, en fridshälsning som gavs i mässan i Sigtunas tidigaste kyrkor.

Detta skedde någon gång mellan åren 1073 och 1093, intill platsen där Gröna ladan ligger idag. Man ryser lite.

”PAXTEC-benet”. Runben, sent 1000-tal. Kv Professorn 1, Sigtuna

 

Vecka 5 – samer i Sigtuna?

Hur långt ned i landet rörde sig samerna under tidig medeltid och hur såg Sigtunas kontakter ut norröver? Under 1100- och 1200-talen försiggick en omfattande produktion av hornarbeten i staden, i synnerhet av kammar. Vilka var det egentligen som levererade råvaran? Åtgången på älghorn var enorm i kammakerierna längs den stora gatan. Det är lätt att anta att råvaran kommit via handelsvägar norrut.

Vi har också några föremål från staden med karakteristika som kan peka åt samiskt håll, även om det ibland kan vara svårt att avgöra eftersom samiska mönster och senvikingatida mönster på horn ofta mött varandra. Det tycks dock finnas en stark kontakt mellan de olika bildvärldarna.

Denna utsökt dekorerade hornplatta, endast några centimeter bred, påträffades vid utgrävningar nära Gröna Ladan 1999. Det är inte svårt att associera till sameslöjd då man betraktar mönstret.

hornplatta_RF

Dekorerad hornplatta. Kv Professorn 1, Sigtuna

 

Vecka 4

Eftersom museet medverkar i Destination Sigtunas temaår om runor, kommer vi att lägga upp ett runföremål som Veckans föremål varannan vecka. Det första är ett av våra mest mystiska.

Det är ett myntliknande stycke koppar med spår av försilvring och namnet BURN prydligt skrivet i runor – Björn! Det hittades i museets trädgård vid grävningar i kyrkoruinen 1995, och följer generellt schemat för Olof Skötkonungs mynt från 1000-talets början med en bild av kungen i profil med spretigt hår och kungens namn skrivet runtom. På Olofs mynt var dock texterna alltid skrivna med latinska bokstäver, och dessutom är det här föremålet av koppar. Under tidig medeltid slogs alla mynt på silver, utan undantag.

Så frågorna blir många. Vem var egentligen Björn? En för oss okänd konkurrent till kung Olof? Är föremålet ens ett mynt, är det ett falskt mynt eller ett slags ”medalj” eller något annat? Faktum är att vi egentligen inte vet ett smack. Det är också litet spännande!

Runmynt_RF

Myntliknande föremål, med runtexten ”BURN”. Kv St:a Gertrud 3, Sigtuna

 

Vecka 3

Grekisk porfyrit är en vulkanisk sten som var populär som pelare och golvplattor i romerska palats. De tyska städerna Köln och Trier grundades av romarna och många av städernas palats och badinrättningar smyckades med den grekiska stenen. Då talar vi om det första århundradet, för 2000 år sedan.

Under tidig medeltid, när palatsen varit övergivna i århundraden, började stenarna spridas som altarstenar i Nordeuropa. De satt i små bärbara altaren som man ställde kalk och oblattallrik på vid mässan. I Sigtuna har vi funnit ett tiotal stenar, som troligtvis fungerat som hemaltaren när mässan firats i 1000-talets hemmiljöer innan det fanns en organiserad kyrka i staden.

Det är en lång väg för en sten att färdas från ett stenbrott på Peloponessos till ett golv i ett badhus i Köln och vidare till hallen på en stadsgård i Sigtuna. Den resan kan ha tagit nära 1000 år!

sepulkralsten_RF

Sepulskralsten av grekisk porfyrit. Kv Humlegården 3, Sigtuna

 

Vecka 2

Förra veckans föremål var en av de få helt säkra torshammare som påträffats i Sigtuna. Här är den andra!

Vi visar den dels för att den är så väl bevarad, dels för att den är ett exempel på ett delikat smidesarbete. Amuletten är smidd i järn och är inte mera än 25 millimeter lång. Hammarens handtag är inte bredare än ett par millimeter och ringen upptill, som elegant slutits genom att änden slagits ett varv runt handtaget, är inte mer än en millimeter tjock.

Torshammaren hittades vid utgrävningen i kvarteret Professorn 1999, och kan försiktigtvis dateras till 1000-tal. Det är väldigt spännande att den inte kommer från Sigtunas pionjärperiod på 900-talet, utan från en tid då staden måste anses varit ganska fast etablerad. Det gick tydligen an att vara hedning i den kristna staden. Eller åtminstone smyghedning.

Vecka 2_2015_RF

Torshammare av järn. Kv Professon 1, Sigtuna

 

Vecka 1

Vi börjar det nya året med en svag vind från ett hedniskt förflutet; en torshammaramulett från brytningstiden mellan hednisk och kristen tid. Amulettringar med torshammare av järn dök tidigast upp under 700-talet. De användes som gravgåvor och lades på toppen av urnan med de brända benen innan graven slöts igen. Bruket försvann i och med att kristendomen trängde undan det gamla gravskicket.

Vi borde inte alls finna några torshammare i Sigtuna, som ju anses varit en kristen stad redan från grundläggandet ca 980. Ändå har vi två eller tre säkra fynd härifrån. Den nya religionen tog tid på sig att slå rot. Vi kan nog tänka oss en överlappande period då gamla seder levde parallellt med de nya. Den här ringen är en talande representant för den brytningstiden: en torshammare i kungens nya kristna stad!

torshammare_vecka1_RF

Torshammarring av järn. Sigtuna

 

Vecka 52 – julgransgodis från förra sekelskiftet

Här är några julgransprydnader av sockermassa från åren runt 1900. De har tillhört fröken Sofia Söderhjelm, som flyttade in i Lindgården i kvarteret Snickaren runt 1930, där hon bodde fram till 1950-talet.

Vi ser en tupp, ett får, en lyra och en rosa lilja. Lyran är märkt med årtalet 1911 och den lilla karamellen med änglabokmärket är märkt med året 1897 på baksidan.

God Jul!

vecka52_RF

Julgransprydnader från förra sekelskiftet. Från Lindgården, Sigtuna

 

Vecka 51

Här är en fantastiskt elegant silverinfattad bergkristall, som påträffades 1995 i kvarteret Kyrkolunden i Sigtuna. Den slipade kristallen är 23 millimeter lång.

Liknande kristallinfattningar har påträffats i en 1100-talsgrav i Valsta nära Rosersberg och i samtida gravar på Öland och i Finland. Stilen antyder att smycket är en importprodukt från kontinenten, från det tysk-romerska kejsardömet.

Men man slipade även kristaller i Sigtuna. Vid utgrävningarna i kvarteret Trädgårdsmästaren åren 1988 till 1990 påträffades spår efter en kristallslipares verksamhet. Massor av färdigslipade kristaller och halvfabrikat hittades i anslutning till en stor juvelerarverkstad från 1100-talet. Verkstaden hade bedrivit guldsmide och möjligen hade den också varit knuten till kung Knut Erikssons sigtunamyntning vid 1100-talets slut. Antingen kan mynt faktiskt ha slagits på platsen, eller också tillverkades endast myntstampar här.

Det var vanligt att guldsmeder hade uppdrag att tillverka stampar, de graverade stämplarna som man slog mynt med. De var ju både experter i att hantera metall och i att utforma mönster och ornament. De medeltida myntmästarna rekryterades därför gärna bland guldsmeder.

kyrkolunden8_RF

Slipad bergkristall i silverinfattning. Kv Kyrkolunden, Sigtuna

 

Vecka 50

Här är ett vikingatida hänglås till vänster och ett något större cylindriskt hänglås i bakgrunden. Järnålderns och medeltidens hänglåsteknik representerar nog sin tids finmekaniska höjdpunkter.

Inuti låsen fanns en liten snillrik konstruktion av stålfjädrar som pressades ihop då man drog nyckeln genom en slits, så att bygeln öppnade sig. De flesta lås var stora som nutida hänglås, men det fanns också oerhört små lås av centimeterstorlek.

Ibland kunde mekanismen vara oerhört enkel, så att låset nog var ganska enkelt att dyrka upp. Lås hade dock en stark symbolisk betydelse, som ett slags flyttbara sigill, så det tog säkert emot att bryta upp något som var säkrat med ett hänglås. I vissa medeltida landskapslagar fastslogs att en stöld var allvarligare om tjuven efteråt förvarade stöldgodset i ett låst utrymme. Låset var ett statement; ett anspråk på äganderätt med en mycket stark laddning.

Den stora lerklumpen till höger, med ett avtryck av ett cylindriskt lås, är en rest av tillverkningen. De olika låsdelarna av järn löddes ihop med mässingslod inbakade i lerpaket. Tack vare fynd av sådana vet vi att produktionen var lokal och blomstrade i Sigtuna, i synnerhet under 1100-talet.

Två bultlås av järn och ett fragment ”brasförpackning” av lera. Sigtuna

 

Vecka 49

Det här är en gul fingerring av glas. Glasringar var populära under tidig medeltid, och i synnerhet under 1100-talet hos oss i Sigtuna. Vanliga färger var just gula men även gröna.

Det fanns en tillverkning av sådana i England under sent 900-tal, men vi kan nog tänka oss att de ringar som bars i Sigtuna 100 år senare snarare kommit österifrån, från Kievriket.

Glaset var som regel ett blyglas, tillverkat av kvartssand och höga halter blyoxid. Fördelen med sådant glas är att det är gnistrande klart och vackert, nästan som ädelsten eller kristall. Man kan fortfarande ana den kvaliteten i den här ringen trots att den är 900 år gammal.

Av alla fragment av glasringar vi har i museets samlingar, och de är ganska många, är denna ring en av de få som överlevt seklerna i jorden och fortfarande är hel. Ringen hittades vid vattenledningsdragning år 1925 i kvarteret Trekanten, den lilla parken i centrala staden.

glasring RF

Gul fingerring av glas. Kv Trekanten, Sigtuna

 

Vecka 48

Vid utgrävningen i kvarteret Professorn år 2000 intill Gröna ladan, hittades ett föremål av ek från 1000-talets första hälft med runor på. Det är ett syllabarium, en trissa med runalfabetets konsonanter ihopparade med vokalerna i ett rytmiskt mönster som i en ramsa. Det är skrivet så för att man lätt skulle kunna lära sig runalfabetet. Syllabariet är ett undervisningsredskap från tidigt 1000-tal, och ett av många märkliga fynd från denna utgrävning som berättar om det tidiga Sigtuna som en lärd stad. Det är kanske inte så vi spontant brukar betrakta vikingatiden, eller hur?

På ytterbandet står: fufofafi – – – – oþaþ …orarikukokakihuhohahinunonani
På innerbandet står: tutotatibubob – – … – umomamilulolali
På kanten står: frufrofrafri…nribu
På andra sidan står: nus ftr mik : þurþir : mana : mist och det kan uttolkas:
”Lär efter mig! Du må våga(?) mest av män.”

Det senare kan kanske läsas som en antydan om att kunskap är kraft, att lärdom är väl så mäktig som rikedom och skarpslipade vapen?

Syllabariet finns utställt i vår pågående utställning Trä – tiden är ingenting. Fotografiet är taget av Gabriel Hildebrand.

syllabarium_hildebrand

Syllabarium av trä. 1000-talets första hälft. Kv Professorn 1, Sigtuna

gråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RF gråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RFgråmedlogga_RF