Stadens storhetstid

 

Sigtunas storhetstid anses ha slutat 1187 då staden, enligt skriftliga källor, ska ha härjats av sjörövare österifrån, bland annat ester och karelare. Denna uppgift har dock övervärderats.

Sigtuna var under nästan hela 1200-talet en mycket betydande stad. Den var till exempel kunglig och ärkebiskoplig myntort under 1180-talet och ca hundra år framåt. I ett påvligt diplom från 1215/16 föreslogs att ärkebiskopssätet skulle flyttas från Gamla Uppsala till Sigtuna. Detta skedde dock inte i verkligheten, men Sigtuna var fortsatt säte för prosten i Attundaland. Placeringen av ett av landets första dominikanerkonvent i Sigtuna vittnar också om stadens fortsatta stora betydelse.

Först mot slutet av 1200-talet kom Sigtuna att överflyglas av de nygrundade städerna Östra Aros (Uppsala) och Stockholm. Därmed var Sigtunas storhetstid förbi. Vid Gustav Vasas reformation revs klosterbyggnaderna, 14 000 tegelstenar skeppades iväg för att ingå i annan kunglig byggenskap, klostrets egendomar konfiskerades och klosterkyrkan, Mariakyrkan, blev luthersk församlingskyrka för sigtunaborna. De övriga kyrkorna lämnades att förfalla. Så skedde också, även om Johan III gjorde stora ansträngningar att renovera dem. Under senare delen av 1500-talet och under 1600-talet förde staden en ganska tynande tillvaro, antalet invånare sjönk, stenkyrkorna rasade samman.

Vyer 2 RF